Vilken grej. Vilken lycka. Vilken smärta. Vilken lycka. Vilken grej. Vilken GREJ! 30 km!!! Va'?!? OMG! Jag gjorde det. Jag gjorde det! JAG GJORDE DET!!' Lidingöloppet 2015 - 30 km! Jag är så glad, jag är så nöjd, jag är så lycklig. Men den största känslan är lättnad. Jag var såå nervös innan, precis lika nervös som innan Göteborgsvarvet. Taggad men nervös på gränsen till sammanbrott. Så lättnaden efteråt - att det är gjort, att jag klarade det - den lättnaden är stor.
Vi vaknar till ett mulet Stockholm, äter frukost på hotellet och byter sedan om till löparkläder. Fortfarande några timmar kvar till start. Fötterna upp på väggen och ett försök till att andas och samla tankarna, krafterna, nerverna.
Solen spricker igenom när vi är på väg ut till Lidingö och temperaturen visar på 15 grader. Perfekt löparväder.
Marcus och jag har sällskap upp till Koltorps gärde och startområdet. Puss, lycka till och vi skiljs åt. Han startar 30 minuter efter mig.
I startfållan är det fullt ös - överdragskläder dras av, skor knyts om, pannband rättas till, pulsklockor startas. Spänningen går att ta på. Men jag känner mig helt nollställd. Som i en bubbla.
Startskottet går och alla rusar. Det rullar på, tar stopp, lossnar och stoppar. En gansk lugn start innan det börjar flyta på. Det går fint, jag känner mig stark. 5 km, 10 km. Skönt att se skyltarna passera: 25 km kvar. 20 km kvar. 19 km kvar - den är fin. Och den bästa, 15 km kvar - då har man kommit halvvägs och kan på riktigt räkna ner. Mitt tempo är bra och jag känner att det här kan nog gå vägen. 20 km avklarade, bara 10 kvar. Tempot lite lugnare. Men så smack - efter avklarade 22 km så blir det såå mycket jobbigare. Benen stumnar, låren värker. Ork i flåset har jag, men benen vill inte riktigt samarbeta. Jag går i några uppförsbackar. Springer det jag kan. Går även lite i några nedförsbackar. De sista 8 km är tunga, men jag känner ändå att det här kommer jag att klara. Vid ett tillfälle så ropar någon "kom igen Malin - du ser stark ut, du klarar detta" - och det är guld värt, förnamn på nummerlappen is da shit. 4,7 km kvar. 2 km kvar. 1 km kvar - då snyftar jag till, fy fan jag kommer att klara detta! På riktigt. Och tiden blir bättre än vad jag hade tänkt, trots att jag gick en del. Målgång - jag är världsbäst! Medalj! Vatten! Kaffe! Kollar telefonen och ser att Marcus är påväg in i mål, jag möter honom och vi är bäst i världen tillsammans!
Såå nöjda, lyckliga och stumma i benen. Och jag är lättad. Såå lättad.
Kvällen avslutas på Magasinet Upplands Väsby - med kall öl, hamburgertallrik (en "Fetto") och hockey. Lite mer häng i hotellbaren.
Sedan sängen... oh så skönt. Somnar och sover gott nästan hela natten... vaknar bara varje gång jag vänder mig :) benen är ömma!
Hotellfrukost med extra allt. Bacon och äggröra. Bröd. Apelsinjuice. Kaffe. Kaffe. Kaffe. Pannkakor och sylt. Och en tallrik lättnad.
Medaljen? Såklart... här är den:
