Tänk att jag klarade det... jag sprang Lidingöloppet 15 km i lördags. Och det gick bra! Trots utebliven löpträning dryga månaden innan loppet (på grund av min krånglande höft) orkade jag springa alla de 15 kilometerna. Och det var så fantastiskt roligt, jag känner redan nu att jag vill göra det igen. Min tid blev 1,52,53 - alltså 7,30 i snitt per kilometer - ett resultat som jag är mycket nöjd med: när jag startade visste jag ju inte om jag skulle klara av att springa alls. I ett par uppförsbackar gick jag, för att spara kraft men också för att det var trångt i spåret. Det började ömma i höften efter 5 km. Efter 10 km gjorde det ont. Men sedan gick det av bara farten. Nu känns det inte värre än innan, så det var nog ingen fara. Jag är så sjukt glad och nöjd och stolt över att ha klarat detta - det var ju faktiskt bara andra gången ever som jag sprang 15 km... :) Mina löppass har under sommaren legat på någonstans mellan 7 och 12 km. Nu vet jag att jag kan - dags för nya utmaningar och nya mål!
Alltså, jag var såå nervös innan. Sov nästan ingenting natten mellan fredag och lördag. Somnade och vaknade. Låg i hotellsängen och vred mig. Givetvis knarrade min säng så jag hade fullt upp med att försöka ligga still för att inte väcka Lotta. Vilket gjorde det ännu svårare att somna. Antagligen sov jag mycket mer än vad det kändes som - för jag vaknade innan väckarklockan ringde, pigg och utvilad. (Men fortfarande mycket nervös.) En strålande fin höstmorgon med klar himmel och kylig luft. Regnet som piskat mot hotellfönstret på fredagskvällen var som bortblåst. Kaffe och lite frukost. En halv macka. Typ. Och en klick med äggröra. Första starten i ett stort lopp - hur funkar det? Vart ska jag gå? Hur ser det ut? Tänk om jag måste gå på toa? Jag kom till Lidingövallen i god tid, lämnade ifrån mig väskan och i den totala förvirringen höll jag på att glömma kvar telefon och lurar i ryggsäcken. Promenerade till startområdet, kom även tid i mycket god tid. Spanade på alla andra löpare runt omkring mig - hur mycket kläder behövde man ha? En del sprang runt och värmde upp. Andra satt på huk och såg fokuserade ut. Några hade korta byxor och linne. En del hade jacka och mössa. Det fanns alla sorter, alltså inget som kunde hinta hur jag skulle göra. Bestämde mig till slut för att ta av överdragsjackan och springa i min tunna tröja. Ett bra val - det var lagom hela loppet igenom. Starten gick utan att jag rusade iväg = nöjd. Kilometerna började ticka ner, det kändes hur bra som helst. 14 km kvar. 13 km kvar. 11 km kvar. Helt plötsligt 8 km kvar. Halvvägs liksom! :) Och fortfarande kändes det skönt, kul, bra - det flöt. Kom på mig själv med att springa där i skogen med ett leende på läpparna. Har jag sagt att jag tyckte detta var hur roligt som helst? Ja det har jag visst. Och att jag är sjukt nöjd? Och stolt? Och glad? :) Ok, sorry. Men det var verkligen sååååå roligt! Nu vet jag också hur mycket det betyder med glada tillrop efter vägen, när man i skogen passerar människor som klappar händerna och ropar att man är bra - då blir man ännu bättre, det går lite lättare en stund och man känner sig grym, stark och bäst! De sista två kilometerna var jag lite trött. Kanske för att man när det står 3 km kvar på en skylt tänker att nu är det slut. Det är det ju inte. Några fler backar att knäcka. Och ett upplopp att klara. Men jag gjorde det! Och nu när jag skriver detta så sticker det lite i näsan igen, sådär gråtigt känns det. Jag höll på att börja lipa när jag gick i mål, både strax innan och strax efter. Kanske att jag gjorde det också. Lite. :)
Det har varit en helt fantastisk helg - fin löpning, god stämning och härliga, glada, underbara tjejer. Tack Katarina, Lotta och Maria, ni gjorde detta till en oförglömlig upplevelse!
.JPG)
.JPG)
