Tidigare i veckan. Tydligt kunde jag känna paniken komma smygande, alla dessa måsten. Och har tanken väl slagit rot så kommer jag inte loss. Minsta grej blir uppförstorad och jag ställer orimliga krav på vad som måste hinnas med. Jag planerar sönder min tid. Och så slutar det med att jag blir vrång, stressad och börjar gråta. Tack och lov att jag har världens bästa man! Det är ju såklart han som analyserat fram diagnosen ovan. När det blir "sådär" så tar han mig om axlarna och lugnar ner mig, sakligt och smart förklarar han för mig vad det är som händer och han får mig att förstå att jag återigen har snurrat upp mig själv i en virvel. Han får mig att se helheten, jag kan slappna av och fokusera. Vad som egentligen är viktigt blir plötsligt väldigt tydligt. Han är min klippa! Att jag själv är oförmögen att se detta komma (gång på gång), ja det är ju en helt annan sak. :) Men med en sådan man behöver jag definitivt inte uppsöka en terapeut. Vi får bara hoppas att han fortsätter stå ut med mig och mina utbrott och sammanbrott. ❤ Idag har vi varit tillsammans i 16 år (inte igår som vi först trodde, vi börjar nog bli gamla och blandar därför ihop viktiga datum) - och jag älskar honom mer och mer för varje dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar