Alltså - vilka tror de att de är!? Komma här och ställa krav och begära saker av mig som jag inte mäktar med. Jag räcker inte till - inte till det orimliga. Jag räcker till åt det som är viktigt för mig, Marcus och barnen. Där räcker jag till och jag duger, jag är till och med bra. För att inte säga grym! Men denna känsla av hjälplöshet när kraven jag aldrig har godkänt kryper inpå. Jag blir så arg, och det stjäl så mycket av min energi. Energi som jag hela tiden kämpar för och som jag har laddat på extra under helgen. Energi som jag hade tänkt använda till något mycket bättre. Något mycket roligare. Något värdefullt som ger kraft tillbaka. Nej, det är dags att sätta ner foten. Det är dags att sluta gråta över orimliga krav.
1 kommentar:
Lilla vän, du får sätta ner foten som du säger och stanna kvar i den egna hembubblan med familjen.
Kraven får du slänga bort och inte
bry dig om. Det är ditt liv och ingen annans.
Skicka en kommentar