Tänk att två telefonsamtal kan vara så oerhört olika. Vitt och svart. Bra och dåligt. Energi och tomhet. Pratade med Anna min Anna vid lunchtid och var alldeles varm i hjärtat efteråt. Det höll liksom i sig hela dagen. Men samtalet ikväll knäckte min goda känsla. Fan att han får göra så. Att jag tillåter det. Gång på gång. Varför lär jag mig aldrig. Han är fan inte värd det. Men jag har gråtit klart för den här gången nu. Tänker istället skriva ett eget inlägg om det fina samtalet med Anna, och hoppas på att lite av den härliga energin kan komma tillbaka.
1 kommentar:
Nästa gång du ser det numret...svara inte. Du vet redan innan vart samtalet kommer att leda. Det är inte värt det. Det är inte hen heller. Du kan inte förmå hen att ändra sig om inte hen vill.
I know.
Skicka en kommentar