jag - en idrottsförälder

Det är nog inte bara jag som har funderat de senaste dagarna - över det här med engagemang och delaktighet i barnens idrotter... ordet idrottsförälder klingar inte snyggt i Sverige just nu. Jag tycker att det är förfärligt, och det gör mig väldigt ledsen. Vi är så många föräldrar som glatt skjutsar och är med när barnen idrottar, vi hejar och stöttar - bakar och säljer lotter. Vi försöker uppmuntra till stordåd och givetvis vill vi att det ska gå bra för våra barn, våra små stjärnor. Vi vill att de ska lyckas, att de ska vinna sina matcher och vi vill såklart att de ska få göra mål/poäng och slå rekord - eller vad det nu är som idrotten just för dagen går ut på. Men när det snackas om föräldrar som vill lyckas genom sina barn, att var femte barn visar upp obehagskänslor i samband med idrott där föräldrarna är inblandade - då blir man ju orolig. En pojke i tioårsåldern ska ha lämnats kvar ute i kylan eftersom hans pappa tyckte att pojken hade gjort en dålig match. Vart går gränsen? Det borde vara självklart. Men uppenbarligen är det inte så för alla. Skillnaden är hårfin, hälosam uppmuntran eller sjuklig press - det gäller att vara försiktig... det gäller att alltid finnas där, bara finnas där - utan krav.

För mig är engagemang en bra grej - helt igenom rätt och schysst. Det känns hur grymt som helst att få vara delaktig i både Linus och Elins idrotter. Hockey, fotboll och innebandy... ju mer desto roligare. Jag tänker inte låta mig nedslås av dessa dystra diskussioner, jag är en stolt idrottsförälder och jag tänker fortsätta finnas med vid sidan av slagfältet - jag tänker heja, baka och sälja lotter - jag tänker glädjas tillsammans med barnen i deras framgångar, och deppa lika intensivt i motgång...